Tiden var fantastisk.
Häromdagen, för några dagar sen så fick jag en fråga av en person. Den frågan fick mig att tänka efter. Den handlade om en tjej, som heter Linda. Vi har känt varandra sen dagis, och framåt, vi började på fotbollsskola tillsammans. Jag, hon och min tvillingsyster. Det vi hade var speciellt. Det finns ingenting , ingenting som kan få mig att ändra min vänska till henne. Den är stark. Även fast vi inte alls är något idag.. jag vet inte vart jag vi står idag. Jag ska gå helt rakt på sak och inte skriva att ''vi är inte lika tighta som förut'' Det vet båda att vi inte är. Vi är ingenting idag. Eller, jag menar vi kan smsa någon gång ibland och snacka på msn. Inget mer. Det är så jävla tragiskt, det svider att skriva men det är sant. Sanningen svider, det gör den..
Men jag kommer aldrig att radera minnerna som vi har, för dem är helt jäkla oslagbara. Det är minnen som inte går att beskriva, alla bilder och allting. Det är helt sjukt, jag behöver nog inte nämna. Du o emilia vet exakt vad jag pratar om.
Jag får ett leende på bilderna när jag tänker på dem, det är sant. Jag blir glad inombords och ler. Men jag ler inte bara, jag känner en stor tyngd i mig, som en sten eller något. Som vägrar släppa. Vart tog allting vägen? Jag trodde aldrig att något, NÅGOT skulle komma emellan oss, jag trodde vi skulle vara vänner för livet, och våra planer om att flytta ihop när vi blev äldre, våra planer inför alla sommrar då vi lovade varandra att vi skulle ta igen allt som vi missat. Sommaren 2006 var den bästa i mitt liv, då vi åkte ner till värmland tillsammans. Allt var så bra.
Men det är inte som förut, det är massa saker som har kommit ivägen. Pojkvänner,skolan, andra kompisar, fotbollen, ja.
Men vafan, vi som var bästaväner har ingen tid med varandra. Vi ses inte mer.
Alla frågar ibland, mamma, andra anhöriga, mamma sa senast idag ''Det var länge sen Linda var här''.
Jag nickade bara och gick därifrån.
Vi har delat så himla mycket tillsammans, skratt och tårar. Gud vettevad, allt som har sin början brukar ha sitt slut. Vart fan är slutet för oss?
lö
Men jag kommer aldrig att radera minnerna som vi har, för dem är helt jäkla oslagbara. Det är minnen som inte går att beskriva, alla bilder och allting. Det är helt sjukt, jag behöver nog inte nämna. Du o emilia vet exakt vad jag pratar om.
Jag får ett leende på bilderna när jag tänker på dem, det är sant. Jag blir glad inombords och ler. Men jag ler inte bara, jag känner en stor tyngd i mig, som en sten eller något. Som vägrar släppa. Vart tog allting vägen? Jag trodde aldrig att något, NÅGOT skulle komma emellan oss, jag trodde vi skulle vara vänner för livet, och våra planer om att flytta ihop när vi blev äldre, våra planer inför alla sommrar då vi lovade varandra att vi skulle ta igen allt som vi missat. Sommaren 2006 var den bästa i mitt liv, då vi åkte ner till värmland tillsammans. Allt var så bra.
Men det är inte som förut, det är massa saker som har kommit ivägen. Pojkvänner,skolan, andra kompisar, fotbollen, ja.
Men vafan, vi som var bästaväner har ingen tid med varandra. Vi ses inte mer.
Alla frågar ibland, mamma, andra anhöriga, mamma sa senast idag ''Det var länge sen Linda var här''.
Jag nickade bara och gick därifrån.
Vi har delat så himla mycket tillsammans, skratt och tårar. Gud vettevad, allt som har sin början brukar ha sitt slut. Vart fan är slutet för oss?
löKommentarer
Trackback
